WENNERBERG
(Om skönhet i naturen, i
musiken och sången, i tron)
Blankt ligger Vänerns
vatten.
Kvällssolen sjunker röd
ner över skärgårdsgatten
med skimmer av falnat
glöd.
Vid Läckö kungsgård
tändas ljusen,
lyser av vemod i
sommarnatt.
In i de tysta husen
flämtar en låga matt
I slottet hålls nordiskt
gille,
kongress i gemak och
sal.
Studenter av börd och
snille
har samlats i hundratal.
De går att den döende
skalden hylla,
studentsångens fader,
retorisk gigant,
vars plats ingen kunnat
fylla,
en Skönandens adorant
Med toner, med eld och
fanor,
med stolta studentbanér
går skaror av ätt och
anor
och högstämda sångmanér.
De defilerar en skald
till ära,
landshövding, statsråd,
en skönkonstens man.
En man som stått kungen
nära,
som alltid stått rak och
sann.
Han nått till Parnassens
höjder
i sin eviga ungdoms
stad,
till Uppsala-vårens
fröjder
och till akademisk grad.
Danad och formad vid
Vänerns stränder,
där ingen våg är den
andra lik,
av rytmer som vågor
sänder,
av toner från ekmusik.
I de vittraste av
salonger,
i juvenalers lag,
han sjungt sina Gluntars
sånger
tills nätterna gått mot
dag.
I röst som var
klangfullt fylld av styrka
anades Storvänerns
andetag,
en ton från hans faders
kyrka,
från Ekens arkipelag.
Han sett i sin sanna
kyrka
nya idéers salt,
förnyelsens ljus och
styrka
inom och över allt.
Hans tro funnit balsam
för trötta sinnen,
dock inget rum för
begravet pund.
Och alla stolta minnen
rymt skönhet i varje
stund.
Den Gamle syns höja
handen
till tack för studenters
sång,
levande sång av anden
som blommor i stora
fång.
Han minns att han
tonsatt Davids psalmer
och lyfter ett brinnande
ljus mot skyn.
Anar sin gudstros palmer
vid urstrandens sköna
bryn.