Daniel Hwasser

”…. Det är troligt att vi få en kär visit.- Kära, säg vem kommer hit?
- Ja, gissa, gissa, syns det på mig?- Tjasse?. Fille? Ludde?
- Åhnej! Inte bor han här i stan...Säg mig nu vad heter han?
Ah, han narras blott, min bror; Den är dum, som honom tror
- Vill du hålla vad? Rätt så! Om en butelj punsch? Må gå!
Att i kväll en slik visit, som du nämnt, skall komma hit.
Slå av! Men säg oss nu, hur heter han? Det tror jag du har glömt, minsann!
- Nej bevars, min bror, det har jag ej; Tag då saken kallt och lugna dig!
Ej ett ord numer, åh nej!- Nej då går jag bums min väg.
- Nå, så hör! Det är Daniel. Just han. - Åh fan! Är det han?
Daniel, vivela, huller om buller!
Daniel, videvi, nu blir jag fuller.
Jag får den äran att dricka hans skål!…”

Ur ”Daniel” i ”De Tre” av Gunnar Wennereberg.

Vem var Daniel?

  1. 1. Utdrag ur Personhistorisk Tidskrift 1932 s. 63 ff (artikel av Vilhelm Ljungfors)
    Släktbakgrunden tecknas i inledningen av artikeln.
    Fadern till Wennerbergs vän Daniel hette också Daniel f 1785, student i Uppsala 1800, disputerade pro gradu 1806, teol. lic.1813, prästvigd, vice pastor hos  fadern i Romfartuna, dog 1816. Hans bror Israel, som blev prof. i med. fak. i Åbo, sedan i Uppsala skrev om sin bror Daniel, att han hade en alldeles otrolig lätthet att inhämta kunskaper men att han redan från sitt 17:de år upphörde med allvarliga studier, liksom han inte heller kände någon genomgripande kallelse vid valet av levnadsbana. Hans skaldegåva var verklig och rik, men han brydde sig icke om att genom studier utveckla och fullkomna den. Den personliga sarkasmen blev det övervägande elementet trots diktionens ledighet och liv.

    Daniel d.ä. fick två söner: Lars f. 1816 och Daniel f postumt 1817. Han upptogs som fosterson hos farbrodern Israel som blev den ömmaste fader för den föräldralöse. Student i Uppsala 1837 men kom aldrig att ägna sig åt allvarliga studier, som man kunde väntat av den begåvande ynglingen. Studentlivet grep honom helt, och snart blev han på grund av sin härliga tenor, sin sarkastiska kvickhet och sin levnadsglädje en av de ledande i student- sällskapet Juvenalernas många festliga söndagssoaréer och samkväm, där skämtet och ordlekarna flödade och sången klingade som aldrig förr.

    Till slut (efter nio år) avlade han dock kameralexamen 1846 (29-årig) och fick anställning i teaterkansliet. Han blev kronprinsens, sedan Karl XV:s hovskald, kastellan (i äldre tider borgfogde, slottshövitsman, senare slottsvaktmästare) på Ulriksdal, erhöll titeln hovkamrerare 1857, blev Kungl. Teaterns sekreterare och ombudsman 1859 och var dess t.f. direktör 1860. RVO 1867, RDDO (RDDO bör väl tydas Riddare av Danska Dannebrog Orden?)1863, död 1871 i Stockholm. Även i Stockholm blev han en av mittfigurerna i ett glatt sällskapsliv, vilket kulminerade på den s.k. Smedjan (Hwassers bostad) vid Ulriksdal sommaren 1858. Hans försök på scenen 1844 misslyckades, möjligen på grund av hans korta och satta gestalt.

    Gift 1858 i Uppsala med den berömda skådespelerskan Ebba Charlotta Elise Jacobson (1831 – 1894), premiäraktris vid Kungl. Teatern 1853-1888. Deras dotter Anna Lisa var också verksam inom teatern liksom sin man William Engelbrecht, död i Sundsvall 1904 av slaganfall på scenen under utförandet av prästens roll i ”Värmlänningarna”. Anna Lisa dog 1918 i Stockholm.

  2. Sven G. Svenson återger från Malla Silfverstolpe, att Daniel Hwasser ”sjöng mindre passande visor men väl sjungna”. (Mallas dagbok 25.10.1844, Sven G. Svenson: Gunnar Wennerberg, pocketupplagan s. 65)

  3. Fritz Dardel: .Fru Hwasser ingick som ensam kvinna i Bestyrelsen för Enkan Bloms Bekanta med uppgift att vara ceremonimästarinna medan Daniel var historiograf och sekreterare. Hon” bolmande på en stor cigarr, för protokollet och gör tillika les honneurs vid en läskande bål.” (Fritz von Dardel Minnen II 1912 citerat av Tom Lundin i Enkan Bloms Bekanta. Ett kortlivat ordenssällskap. Uppsala 2005 s. 43.)

  4. I det officiösa SBL (Svenskt Biografiskt Lexikon) skriver teaterhistorikern Stig Torslow att Wennerberg talar om hans ”höga genomskinliga tenor, vars toner ibland när de gingo åt höjden kunde få en skär klang av överjordisk hänryckning”. För att säkra hans ekonomi gav den blivande Karl XV honom en tillskapad befattning som hovkamrer med tjänstgöring på Ulriksdal. Vidare synes kronprinsen ha ingripit vid H:s förordnande som teatersekreterare liksom han lär ha varit den som i sista hand ordnade H:s äktenskap med skådespelerskan Elise Jacobson, som H djupt förälskat sig i – ett äktenskap som för bägge parterna blev mycket betydelsefullt.

    Man torde ha skäl att ifrågasätta påståendet, att H:s ”mest framträdande egenskap var en systematisk lättja”. Han översatte pjäser, och utförde litterära revideringar och deltog även på andra sätt i det litterära arbetet vid institutionen. Samtida ansåg att han var till nytta för institutionen genom sin litterära beläsenhet, sin odlade smak och sitt goda artistiska omdöme. Hans brev antyder visst nit även i administrativa tjänsteåligganden.

    Å andra sidan är det ofrånkomligt att ingen av hans tre chefer uttrycker sig särskilt erkännande om honom. Sannolikt irriterades de av att han gärna sett sig själv som teaterdirektör och med en viss beställsamhet strödde yttranden omkring sig vilka de uppfattade som mindre lojala. Vid åtm. några tillfällen gav han dessutom uttryck för en rakryggad hållning i teaterfrågor.

    I hög grad försvårades em. H:s position av att han var gift med landets då främsta skådespelerska och därigenom blev indragen i motsättningar mellan olika artister. Hans hustru kände sig mer än rimligt kringskuren och H. sökte stödja henne. Detta framkallade omdömen om att han för teaterstyrelsen var till mer ”besvär än nytta, främst upptagen som han var med att bevaka sin hustrus intressen, ofta till förfång för övriga skådespelerskor” (F v Dardel).

    H:s krafter gav förhållandevis tidigt vika, och under sin sista tid plågades han av ett hjärtlidande.
    Artikeln slutar med några festliga titlar på H:s publicerade verk och utförliga käll- och litteraturanvisningar.

  5. 5. PS En vanlig missuppfattning är, att Daniel ingick i ”De Tre”. Sven G. Svenson påpekar, att Daniel hade lämnat Uppsala innan ”De Tre” skrevs. Han hade då fått en fullgod ersättare i ”Pylen” Stenberg. Våren 1847 komponerade Wennerberg De Tre för Stenberg, sig själv och Beronius. En av dessa sånger heter Daniel och handlar om den frånvarande vännen. Men Pylen tog sin kameralexamen samma år. Därmed var det bäddat för att skriva för två röster och en ackompanjatör.

  6. Tom Lundin uppger att Daniel Hwasser "möjligen" var medförfattare till spexet Namnsdags Maskeraden eller Min Morbror Proselyten. Det hade som huvudförfattare Carl Johan Bergman. Premiär på Upsala Theater 6 mars 1843. Pjäsen trycktes ffg 2006. (Tom Lundin: Bland Tunguser Turkar och Trattar. Studentkotterier och studentordenssällskap i 1800-talets Uppsala, Sthlm 2009 s 48

  7. Hans porträtt hänger i Operans publikgalleri

  8. Daniel var mycket fyndig och roade Carl XV med sin kvickheter. Han gav drottningen i julklapp en klocksträng, som skulle hänga på hennes säng, så att hon kunde ringa på sin kammarjungfru med följande vers:

    O, höga drottning, till din säng,
    jag mig i afton vågar svinga,
    ty Du är mild, fast jag är sträng
    Ditt kall är högt, men mitt är .... ringa.

    (Birgitta Rudbergs Jag Signe Hedenius, 2010 s 86 .)