Gluntsång och gitarrspel. Om olika sätt att ackompanjera gluntar.

Gluntseminariet 2011-10-02. Inledare: Adam Taube. Bisittare: Gunnel Fagius
Sammanfattning  av Adam Taube
 
I Den misslyckade serenaden ( enl Sven G Svenson först omnämnd i privatbrev 28/2 1849)  finner man:  ”..ställ dig här så står du bra, jag skall sköta om gitarren...”. Det var detta som gav inspirationen till att söka göra en transkription till gitarr av pianostämman.
 
I sitt företal till Gluntarne skriver Wennerberg ”..att här icke var ´hörnet av det vita huset´ är måhända överflödigt att meddela.”  Man kan emellertid fundera över om detta är korrekt. Det är inte otroligt att serenaden verkligen ägt rum. I brev från Hedda Cronstedt (4/4 1848) berättar Hedda om att det varit serenad utanför hennes bostad men att hon inte var hemma. Hon blev förargad på tjänstefolket som inte hade bett sångarna vänta kvar ett tag. I så fall var här utanför den Cronstedtska bostaden vid Östra Ågatan, det hus, som nu är gult, och ligger tätt vägg i vägg med nuvarande Hotell Hörnan.
 
Den moderna gitarren så som vi möter den idag, skapades i princip av den stora gitarr-byggaren Torres under andra delen av 1800-talet och användes sedan av Tarrega, Llobet m fl klassiska gitarrister i Spanien och fördes sedan ut till världens konsertestrader framförallt av Andrés Segovia under 1900-talet. Denna moderna ”akustiska” gitarr är betydligt ljudstarkare än den gitarr som användes i salongerna över hela Europa under första delen av 1800-talet och den tid då Gluntarne kom till.
 
Gitarren under första hälften av 1800-talet var synnerligen populär som salongsinstrument för såväl solospel som sångackompanjemang och det finns en stor mängd kompositioner och arrangemang från denna tid. Dessvärre är det såsom gitarristen (och den sedermera så kände kompositören) Hector Berlioz påpekade: för att kunna skriva (komponera) för gitarr måste man kunna traktera instrumentet.
 
Den stora mängd musikstycken för gitarr som finns från  denna tid kan delas in i två grova  kategorier, dels musik skapad av gitarrister som komponerade (Carcassi, Carulli, Giuliani, Sor  m fl), dels kompositörer som  spelade gitarr (Paganini, Schubert, Weber, Berlioz m fl). Den förra kategorien kan påstås var av betydligt enklare kvalitet än den senare. Sannolikt var det den dåvarande gitarrens låga ljudstyrka som främst spelade stor roll när (bättre med: att) hammarklaver och pianoforten kom att mer och mer dominera i salongerna. Dessa var betydligt ljudstarkare än gitarren men avsevärt ljudsvagare än dagens pinanon eller flyglar.
 
Gunnar Wennerbergs intresse för instrumentalmusik förefaller inte ha varit särskilt dominerande. Vid studium av hans verkförteckning (se G. Jeanson) finner man inte en enda komposition för ett enskilt instrument, Wennerberg har inte lämnat ifrån sig ett enda instrumentalstycke, sonat, kvartett e. d. Allt han komponerade utgår från en text och det är textens budskap som skall bäras fram med hjälp och stöd från musiken.
 
Speciellt måtte inte pianomusik och virtuosa framföranden har imponerat särskilt mycket på  honom. I ett brev till brorsdottern, komponisten Sara Wennerberg-Reuter (elev till bl a Max Bruch och Elfrida Andrée) skriver han bl a.

”Här har varit och är mycket musikaliska tillställningar, men jag är sällan där,
oaktat jag ofta får fribiljetter. Jag sitter helst hemma i nattrock på eftermiddagarna
– och dessutom kan man ledsna på att höra ett och detsamma pianoklinket. Här har
varit en mängd sådana trollkarlar på piano – Gud signe dem!”
 
Gluntarne utgavs emellertid med pianoackompanjemang. Den första glunten - Svårmodet (Bror jag är ledsen....) gjordes från början som en trio, ackompanjerad av fiol, cello, klarinett och piano (1846) för den juvenaliska kretsen. Avsikten var att sångarna själva samtidigt skulle traktera dessa instrument. Det är inte särkilt svårt att förstå att detta inte fungerade särskilt bra och i företalet till Gluntarne skriver Wennerberg att ”olämpligheten af något annat instrument såsom stöd för sången än det lättast åtkomliga och skötta var snart insedd”.
 
Jag anser att formuleringen ”stöd för sången” är värd att observera. Duetterna fick till slut ett mycket fint utformat pianoackompanjemang, det har ibland sagts att det kan uppfattas som en tredje stämma. Man kan undra om detta kanske delvis berodde på den skicklige pianisten Stedingk. Hur som helst, det var uppenbarligen inte främst p g a musikaliska skäl som Wennerberg fastnade för pianot som ackompanjemangsinstrument. I ett brev, långt senare, skriver han till brorsdottern Sara:

”Du vet vad jag tycker. Att skrifva visor med pianoackompanjemang
tycker jag icke mycket om, men ogillar det ej, emedan det är det enda
sättet att få litet betalt. Men du skall skrifva en violkvartett: det betalar sig
ej kontant, men det kan skilja dig från hela detta sällskap, som pjunkar vid
pianot om vår- och höststämningar, lycklig och olycklig kärlek, vemod
och öfriga epidemiska magplågor o s v”
 
Vad kan Wenerberg ha vetat om gitarrmusik? Den frågan är svår att bevara. Vi kan konstatera att på några bilder från uppsalalivet under Wennerbergs tid syns ibland en gitarr och glunten Beronius lär ha trakterat instrumentet när ha sjungit lantliga uppländska visor.  I förteckningen över konserter i Uppsala under 1800-talet (Leif Jonson) finner man att mellan 1820 och 1845 gästades staden av 20 st konserterande gitarrvirtuoser, men om Wennerberg under sin tid i Uppsala var där och lyssnade är inte lätt att veta.
 
Däremot är det av största intresse i detta sammanhang att några av de sånger som Wennerberg på 1950-talet skrev för mezzosopran och pianoforte, av förläggaren även gavs ut med gitarrackompanjemang. Detta borde finnas kommenterat i korrespondensen med förläggaren, men jag har inte ännu haft möjlighet att leta där (om de nu ö.h. bevarats). Förekomsten av dessa arrangemang gör emellertid tanken att även använda gitarr vid gluntsång mer naturlig.
 
Mina glunttranskriptioner tillkom alltså först med inspiration av den misslyckade serenaden. Det gick bra att på gitarr återge det viktigaste i pianostämman, men den turbulenta avslutningen pianot fick utelämnas – den skulle inte göra sig på gitarr. Under SACO-konflikten i början av 1970-talet blev jag ”lockoutad” och passade då på att göra ytterligare nio transkriptioner och ge ut alltihop i en liten specialutgåva. Senare reviderade jag tre transkriptioner och publicerade dem i Acta Westrogotica. För några år sedan kom så tanken upp att göra en mer fullständig utgåva och det arbetet är nu färdigt, men ännu ej publicerat och omfattar 22 gluntar, varav nio stycken till s k tersgitarr, en något mindre gitarr som var mycket populär under första hälften av 1800-talet och lanserades av gitarristen Giuliani.
Vid en genomgång av Gluntarne finner man snabbt att några nummer är helt olämpliga för gitarrtranskription. I En kväll på kyrkogården med sin dystra stämning behövs det massiva pianostödet, Harpospelet och Examenssexan har mycket intrikata pianoinslag som knappast går att ge rättvisa på gitarr och Slottsklockan förutsätter mäktiga klanger i botten.
 
Några andra nummer är gränsfall. Så t ex har jag tagit med ”Uppsala är bäst” trots att det inte går att på gitarren återge huvudmelodin i basen, såsom sker på ett kraftfullt sätt i pianostämman. Men den glunten är något av verkets signaturmelodi och jag ville därför ha den med i alla fall. ”Minns du hur ödet..” och ”Glunten blir juvenal” hade eventuellt kunnat transkriberats till gitarr, men jag har inte tyckt de passat så särskilt bra.
 
Det är svårare att sjunga gluntar till gitarr än till piano eftersom gitarren aldrig kan ge det massiva stöd som pianot erbjuder. Sångarna måste vara mer lyhörda vilket i sig säkerligen kan vara en fördel.
 
Någon kanske tycker att det hade gått bra att istället helt enkelt förse Gluntarne med ackord-analys, men den tanken förkastade jag tidigt: Originalackompanjemanget innehåller så många karakteristiska melodislingor, som hör till verkets identitet, varför en sådan ansats enligt min mening skulle stympa verket.  Ambitionen har hela tiden varit att på gitarren återge de karakteristiska dragen i pianoackompanjemanget. Det gör givetvis gitarrstämman svårare än med ackordanalys, men idag finns det gott om skickliga gitarrister som kan klara av detta.
 
Från den efterföljande diskussionen noterade Harald Bohlin:
 
Weine Karner frågade om det inte är lättare för en gitarrist än för en pianist att nyanserat följa sångarna.
Gunnel Fagius svarade att en pianist såväl som en gitarrist alltid bör vara följsam.
Och tillfogade att de som sjunger nog inte lägger märke till att det finns parallellställen till deras melodi i pianokompet.
Hur Gunnel Fagius ackompanjerar framgår av de cd, hon spelat in med 12 gluntar (tillsammans med Michael Sahlin och Harald Bohlin), som kan avlyssnas på www.gluntarna.se/12-gluntar.html
Björn Ringström kommenterade, att det är lättare att förbise ackompanjemanget på gitarr. Pianot är lättare att uppfatta.
Gunnel: En komposition för röst och instrument förutsätter alltid ett lyhört samspel. Det spelar ingen roll om det som i den här diskussionen gäller gitarr eller piano. En pianist eller gitarrist i Wennerbergs Glunt-sånger är inte enbart ackompanjatör utan en aktiv medmusikant. Gluntarnes innehållsrika och karaktärsskapande ackompanjemang inspirerar till lyhört sammusicerande.
Inga Svanfeldt: Kunde Wennerberg spela gitarr? Det trodde ingen.
Adam: Han fick nog hjälp. Det kunde vara av intresse att studera brevväxlingen mellan Wennerberg och förläggaren Hirsch.
 
Anförd litteratur:
Gunnar Jeanson: Gunnar Wennerberg som musiker. En monografi. Sthlm 1929
Leif Jonsson: Ljusets riddarvakt: 1800-talets studentsång utövad som offentlig samhällskonst. (1990)
Leif Jonsson: Offentlig musik i Uppsala 1747-1854 : från representativ till borgerlig konsert /(1998)
Sven G. Svenson: Gunnar Wennerberg. En biografi (1986, i pocket 1987)
 
Tillbaka till innehållsförteckningen
Tillbaka till första sidan