Gluntarna hör till spexets förhistoria
Christer Åsberg konstaterar i en spexhistorik att Gluntarna hör till spexets förhistoria. ”De är dramatiskt slagkraftiga exempel på ett slags protospex som lånar drag från de samtida lustspelen men också från den verklighet som omgav studenterna. Ett framgångsrikt sångspel av något äldre slag, Edouard Du Puys Agander, Pagander och Winberg, 1818, framfördes länge och inspirerade Wennerberg när han började sin karriär på 1840-talet. Långt senare återvände han till sin ungdoms sångspel genom att tonsätta det studentikosa upptåget ”Auerbachs Keller” ur Goethes Faust för solo, kvartett och kör 1877. Det spexiga stycket fick fäste i Ultunas musikaliska mylla under 1800-talet och ansågs i OD-sammanhang spelbart så sent som 1959.”
(Alla Tiders Uppsalaspex. Carlssons bokförlag 2016 i kapitlet Från bronsålder till guldåldrar. En spexhistoria s. 21)

Hedin, L. Alfr: Gunnar Wennerberg, Otto Beronius och Eugeene von Stedingk. Ett par minnesbilder med anledning af Gluntarnes femtioårs-jubileum och Wennerberghyllningen i Uppsala den 15 maj 1901 i Ord och Bild 1901 s. 41-53.




Carl Rupert Nyblom skildrar i denna uppsats Gunnar Wennerberg, bl a som gluntsångare, för Nyblom fick ibland sjunga tillsammans med GW. Men han sätter också in GWs musikskapande i sitt musikhistoriska sammanhang. Han pekar på inflytande från Bellman men vad gäller förmågan att skriva både ord och musik till sina sånger lyfter han fram Erik Gustaf Geijer som förebild. Han ger tips om hur olika gluntar kan framföras för att nå avsedd effekt.

CRN karakteriserar också GWs kompositioner i andra genrer.

En lustig detalj är att GW blev medlem av OD – som auditör ! (passiv medlem, senare kallas denna kategori ”Farbror”). Uppsatsen inleds med att den då 67-årige författaren vänder sig till den 82-årige GW med en vänskapsfull hyllning.

CRN 1(832-1907) var professor i estetik samt litteratur- och konsthistoria vid Uppsala universitet och ledamot av Svenska Akademien. Uppsatsen skrevs 1899 och publicerades i Ord och Bild följande år och har påträffats av Nils Sjölander, som också gjort en pdf-fil av texten för vår hemsida.

• ”Förädlad Bellmaniana” eller ”äcklig Förljugenhet” : En granskning av Gunnar Wennerbergs Gluntarne. (Maj 2002)
• Gluntarnas Uppsalamiljö: Gunnar Wennerbergs Gluntarne i kultursociologisk belysning (Maj 2000)
• Gunnar Wennerbergs Gluntarne: "Förädlad Bellmaniana" och det Uppsaliensiska studentlivets själ (Maj 1999)
• Magistern som mentor och förförare: En studie av förhållandet mellan Gunnar Wennerbergs karaktärer ur sångsamlingen Gluntarne A- uppsats (1998)
  

Nygammal bok om W

Jag har på Carolina lånat en bok om W. i Skara stiftshistoriska sällskaps skriftserie  nr 5:  Gunnar Wennerberg - ministern,  guvernören, serafimerriddaren, landshövdingen, tonsättaren,  filosofen, skalden (Lidköping 2001).

Red: Bengt Wahlström och Johnny Hagberg 152 sid. Man trodde länge  att boken var slutsåld på  förlaget med w2018 påträffades vid en lagerinventering en kartong. Den säljs genom Johnny Hagberg: Johnny.321276@telia.com.

Boken är ju inte ny men jag kommer inte ihåg att jag hört om den tidigare och kallar den därför nygammal.

Den presenteras på vår hemsida eftersom den både är aktuell och svåråtkomlig.

1. Först en översikt:

Johnny Hagberg inleder: GW - vem var han? (s 9-30) Han återger fakta som vi i allt väsentligt redan läst men en del var nytt för mig.

Sen följer Anita Gustavsson: Kvinnorna W. Där presenteras Sara W, De kärvännliga beundrarinnorna (Malla m fl) Hedda W. samt  Släktarvet (Brynolfs dotter Sara W-Reuter) s 31-64

Bengt Wahlström: GW och den inomkyrliga väckelsen. Innehåller mycket som jag inte visste. s 65-88

Karl-Erik Tysk: Atterboms docent - Om GW som filosof. d:o. s 89-116

Sören Bolander: GW - studentsångare och kyrkomusiker s117-138

Gunnar Richardson: En skolman som skolminister s 139-152

2. Axplock bland sånt som jag inte tror mig ha läst på annat håll.

Inledningen:

Glimtar från barndomshemmet och W:s musikaliska aktivitet i gymnasiet. Konkurrensen om lektorstjänsten – en medsökande A.G. Hollander hade bättre meriter än W och överklagade. Brev från svågern, greve Rudenschiöld om W:s sista dagar. Foto av lokaltidningen Westgöta-Postens extranummer om W:s död som trycktes några timmar efter W:s död. Westgöta-Postens referat från begravningen.

Kvinnorna W:

Om Sara s 31-46. Malla s 46 f, Alida Knös s 47 Ava Wrangel s 48 ff,Hedda s 50-61, Sara W-Reuter s 61-64.

W. och den inomkyrkliga väckelsen:

Tre kristliga liberaler som W. var i kontakt med men inte influerades av (EG Geijer, Thekla Knös som förmedlade den swedenborgska traditionen från W:s hembygd och Betty Ehrenborg. W:s skarpa recension 1847 i Frey, Tidskrift för vetenskap och konst av Emilie Flygare-Carléns roman En natt vid Bullarsjön. Han anser att förf:s karikatyr av den religiösa väckelsen blir till ”ofrivillig självparodi”. Kontakt med Rosenius efter flytten till Stockholm. Både Gunnar och Hedda var läsare. Men Gunnar hade med sig en legering av försynstro, gudsförtröstan av gammallutherskt och humanistiskt slag och en humanistisk öppenhet för mäniskoandens spekulativa kraft. Hedda skrev: Gunnar säger alltid att Gud inte blott är god och sann utan skön, och det går inte an, att vi människor vilja ur hans värld, … vilja utesluta några av dessa egenskaper. Det sköna måste ha sin plats och få taga ut sin rätt.”

Atterboms docent

Från fackfilosofisk synpunkt kanske det inte finns någon som helst anledning att slösa krut på en så död hök som W. Men ska man skildra W:s person kan man inte lika lätt gå förbi hans filosofiska engagemang.

W:s disputation pro exercitio om 54 sid har titeln: Försök till en Paralellism mellan de religiösa Kulternas och den bildande Konstens historiska utveckling. Tysk refererar innehållet och sammanfattar att avhandlingen är dilettantmässig. Han refererar hur disputationen gick till. Tysk skildrar turerna innan W. fick sin docentur.

För att ytterligare meritera sig i estetik författade W. ännu en avhandling på latin om Hegel tolkat Spinoza rätt. Tysk refererar även innehållet i denna avhandling och hur disputationen gick till. På slutet kommenterar Tysk W:s kritik av Fahlcrantz.

W – studentsångare och kyrkomusiker

En trevlig sammanfattning av vad som tidigare skrivits.

En skolman som skolminister

W. var som lektor vice ordf. i Skara stadsfullmäktige och fattigvårdsstyrelse och ledamot av landstinget i Mariestad.  Som statsråd intresserade sig W. inte förde återkommande kraven att göra folkskolan till bottenskola i relation till läroverken.

Hans intresse gällde läroverken. Han gick emot en av honom själv tillkallad utredning och föreslog riksdagen att flytta latinet från läroverkets andra till dess fjärde klass. Därmed blev de tre första klasserna gemensam för både latinare och realare. Hans förslag att sänka minimiåldern för inträde i läroverket från tio till nio år gick inte igenom. Det ansågs motverka strävandena att göra folkskolan till bottenskola. En tredje fråga gällde att minska elevernas arbetsbörda; många ansågs överansträngda. Det blev bl a en minskning av antalet skriftliga hemuppgifter och en lindring av fordringarna för avgångsexamen.

Han stödde till mångas förvåning en motion om anslag till folkhögskolorna – en sensation! När han blivit landshövding i Växjö valdes han till riksdagsledamot och  bevakade då folkhögskolans intressen.

När han återvänt till posten som ecklesiastikminister stödde han anslag till Stockholms arbetarinstitut. Biskop Billing ansåg att ledaren för institutet, läkaren och fritänkaren Anton Nyström var ateistisk och revolutionär och krävde att anslaget skulle dras in. Men W. menade att det var fullt möjligt att hålla isär ledarnas åsikter och objektiva fakta. Billings förslag skulle innebära ett kraftigt slag mot ”de oskyldiga arbetare som här i staden söka en högre grad av bildning”.

Han ville också att flickornas möjligheter till studier borde förbättras. Med stöd av en utredning föreslog han att flickläroverk skulle inrättas i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Han mötte motstånd, bl a att kvinnan därigenom skulle lockas bort sin rätta ”verksamhetskrets”, familjen. W. svarade: Det fanns en tid, då en fattig flicka kunde genom sömnad försörja sig… men den tiden är för de flesta förbi. Det fordras nu en mångsidigare eller annan duglighet för att slå sig igenom. Och det är en sådan som staten bör bestå, sig själv till vinst.” Först vid nästa riksdag gick ett reviderat förslag igenom.

En proposition om röstberättigad kvinna skulle kunna väljas till ledamot av skolråd och fattigvårdsstyrelse försvarade W. med stort engagemang.

Richardson avslutar detta avsnitt: ”Om man vill peka ut manliga ”feminister” på 1800-talet så måste Gunnar Wennerberg finnas bland de främsta – om den saken råder ingen tvekan!”

1890 var det dags att åter reformera läroverken. W. intog en mellanställning i frågan om latinherraväldet; han föreslog att man inte längre skulle kräva att eleverna skulle kunna översätta från svenska till latin. Han signerade också proposition (1891) om att realstudenterna skulle kunna studera vid universitet och att avlägga filosofiska examina.

Richardson rubricerar slutavsnittet: Samhällsengagerad humanist och självständig politiker. Han pekar där bl a på att W. vände sig till riksdagen även i frågor som han kunde avgjort på egen hand. En sak som med god vilja kanske kan ses som en parlamentarismens förebud; och detta i desto högre grad som han vägrade att alltid låta sig styras av kungen.

Som lektor gick han emot både rektor och övriga lärare och krävde hårdare tag mot självsvåldiga gymnasister i en otrevlig pennalismhistoria.

Referent: Harald Bohlin